Ovissheten är en del av jakten

Jakt är en av våra mest påtagliga kopplingar till hur vi människor levde före civilisationens tidevarv. När vi jagar så gör vi något som är grundläggande mänskligt.

Det finns till exempel teorier om att det var när vi började äta kött som våra hjärnor började utvecklas i rasande takt. Kött innehåller helt enkelt extremt mycket näring och energi, vilket gjorde att vi inte behövde samla mat i samma omfattning som tidigare.

Visst har våra jaktvapen blivit allt effektivare med tiden. Det går inte ens att jämföra en modern pilbåge med ett gevär med sikte, när det kommer till effektivitet. Även om pilbågen har sin egen charm för dem som har blivit bitna av den som jaktvapen. 

Det många som inte har varit med om en jakt kanske inte tänker på är hur mycket av en jakt som består av väntan, sökande och allt annat förutom själva skjutandet. Själva skottet är ett kort ögonblick som summerar timmar av förberedelser.
Dessutom är det inte garanterat att du träffar. Eller att du ens får iväg ett skott till att börja med.

Sikten måste vara god nog för att du som jägare ska känna att du kommer att fälla bytet vid en träff.

Men denna ovisshet är en stor del av själva poängen med jakten. Skulle inte något stå på spel så skulle det inte vara intressant.

Själva sökandet är en del av processen, en del som även gör att man kommer närmare varandra inom jaktlaget. Det går inte att spendera flera timmar i nära tystnad utan att man utvecklar fördjupade relationer med varandra.

Även om jakten kanske inte är synonymt med överlevnad i dagens samhälle så aktiverar den ändå samma uråldriga mekanismer i oss. Känslan av att “Det är nu det gäller!” får oss att vara på helspänn och känna oss sammanlänkade med våra förfäder.

Mikael Barani